Mzungo Mzungo!

”Look! Look! It’s mzungos! Mzungo mzungo!”

”Your skin is so soft, mine looks like dirt.”

”In your country the children understand, but here the children behaves like monkeys.”

”I’m very proud to have mzungos in my matatu!”

I höstas hade vi en volontärförberedande kurs på Mullsjö folkhögskola med Peaceworks som är den organisation jag reser genom. Då visade dem oss den här bilden från boken ”Tintin i Kongo”. Då reflekterade jag inte så mycket över vad den berättade men nu har jag insett hur bra den stämmer in på verkligheten. En verklighet där kenyanerna själva målar upp den bild som Tintin visar. Där dem är ovärdiga och vi vita är värda så mycket.

Här i byn är dem inte vana vid vita. Senaste gången en vit var i byn var för 5 år sedan då en volontär från Danmark var här i ett år. De som inte bodde här då eller var för små för att minnas henne har aldrig haft någon kontakt med en vit. Därför väcker vi ganska mycket uppståndelse när vi är här. Det första citatet i början av inlägget är något vi får höra nästan varje dag. Framförallt när vi går in till byn får vi detta ropat efter oss. ”Mzungo” betyder viting på kiswahili och har blivit mitt nya namn. I början tyckte jag att det var ganska kul, skämtade om det och kallade mig själv för mzungo men med tiden ogillar jag det bara mer och mer. Det är ett konstant samtal om hudfärg här där jag, oförtjänt, blir behandlad som en prinsessa. 

Första dagen i skolan gick jag och Emil runt i alla klasser och presenterade oss. I varje klass skämtade rektorn om att eleverna borde gå fram och känna på vår hud och sa åt barnen att berätta för alla att det var mzungos i byn. Vi skrattade åt det då men i själva verket är det vår vardag nu. Varje dag kommer det fram barn och vuxna och frågar om dem får känna på min hud eller mitt hår. Ibland har det till och med kommit elever från andra skolor och bett om att få träffa mzungosarna. Det är en väldigt konstig situation att vara i. Folk har kommit fram och tackat mig för att mina förfäder tog kristendomen till byn vilket är en komplimang jag inte kan ta emot då jag inte har någonting alls att göra med att byn numera är kristen. Vad jag än gör så kan jag aldrig göra fel för på något sätt sätter dem mig över sig själva i varje situation. 

Här i Kenya bryr jag mig inte om mitt utseende, jag går osminkad, ofta lite svettig och med slitet hår, ändå har jag aldrig i mitt liv fått så mycket komplimanger som nu. Tjejerna i skolan pillar så mycket i mitt hår att det känns som dem dragit av de flesta hårstråna och folk har klappat så mycket på min arm och berömt min mjuka hy så många gånger att jag inte kan räkna dem. Det är självklart kul med komplimanger men varje komplimang som levereras till mig följs av kritik mot personen själv. Det känns som att hela byn har ett självförakt där dem sätter sig själva i en offerposition. Många av eleverna, framförallt tjejerna i de äldre klasserna, är väldigt självkritiska. De säger ofta att deras hud ser ut som smuts, att dem ser ut som apor och att vi vita är så mycket vackrare än dem. Det är fruktansvärt att höra och se hur de behandlar sig själva. Om det är något jag vill ge dem så är det kärlek och komplimanger! Människorna här är så fina och vänliga och ger mig så mycket så de förtjänar kärlek och beröm tillbaka. Fokuset på hudfärgen är verkligen en kulturkrock som jag inte alls var förberedd på och den som är svårast att anpassa sig till. Jag hoppas att vår vistelse här kommer få folk här att inse att någons kunskap eller snygghet inte sitter i hudfärgen.