Home is where your heart is

I början av resan när jag och Emil sa att vi längtade hem så syftade vi på Sverige. Då ville vi till våra hemstäder, Kalmar och Örebro, eller till Mullsjö och folkhögskolan. Men ganska snart in på resan så ändrades synen på ”hemma”. Nu när vi är i skolan eller på utflykter och känner att vi vill hem så menar vi inte Sverige utan nu syftar vi på våra hem här i vår lilla by. Nu längtar vi hem till våra nya familjer och våra nya, trygga hem. Det är så fint hur en plats så snabbt kan bli ens trygghet.

Det här är mitt hem här i byn. Marken här i byn tillhörde vita bosättare under den tiden Kenya var en brittisk koloni. Vid självständigheten 1964 sålde britterna sin mark till den nya kenyanska regeringen som sedan kunde sälja vidare till kenyanerna. Många kenyaner som kämpat i frihetskampen för ett självständigt Kenya fick land i detta område i västra Kenya som tack av regeringen. En av dessa frihetskämpar var min värdpappas pappa. Han blev då tilldelad 20 hektar mark, vilket är likvärdigt med 40 fotbollsplaner(!!). Sedan 1964 har min familj alltså bott här. Med tiden har dem sålt ut sin mark och nu har dem 10 hektar kvar. Några hektar tillhör nu grannhuset där Emil och hans värdfamilj bor. På vår mark odlar dem te, majs, sockerrör, potatis, morötter, bananer, avocado, bönor, sukumawiki och mycket mer. Jag frågade min kenyanska bror om vad de odlade och han svarade ”Everything!” På gården finns kor, getter, får, höns, tupp, kycklingar och hundar. Det är fullt med liv!

En av hundarna. Här är dem inte gulliga husdjur utan använts för att samla in fåren, getterna eller korna. På bänken ovanför hunden ligger den växt man ofta kokar ihop till en grönsaksröra här. Den kallas för Sukumawiki.

I det lilla huset närmast förvarar dem majs. Majsfröna som krossas till majsmjöl kallas för wimpi. Huset är välfyllt med wimpi och då äter vi ändå majsgröt, ugali, varje dag. I de andra små husen bor tupparna, hönorna och kycklingarna.

Kökshuset!

Här är utedassen och lilla duschrummet där jag badar i balja

En get vilar sig i skuggan av hönshuset.

Mitt rum består av två stora sängar och ett golv. Inga andra möjligheter att förvara saker på. Ena sängen har jag som min förvaringshylla med alla mina saker på. Kläderna ligger kvar resväskan men jag har fått en ordning på allt så det är nästan som en garderob. Min säng är mitt lilla näste. Här kryper jag in under myggnätet som gör att det känns som en himmelsäng. Jag hade ingen tejp eller klet att sätta upp bilder med men kom på den fantastiska idéen att använda hårspännen och spänna upp bilderna i nätet. Så nu kan jag ligga och titta på mina nära och kära på kvällarna. Innan vi globalare lämnade folkhögskolan för våra resor skrev vi brev till varandra där alla fick skriva något till personen. Mitt brev har jag satt upp i nätet. Tack älskade klassiser för att ni skriver så fint om mig. Ni är guld värda!

Våra får och lilla Lambi.

När jag flyttade in här reagerade jag på hur primitivt det var. Strömmen gick hela tiden, det finns inget rinnande vatten, få möbler, trångt, utedass och man lagade maten över eldstad. Men snart fick jag veta att min familj var en av de rikaste i byn med ett av få hushåll med elektricitet. Även om strömmen ofta går här så är det en lyx att faktiskt ha ström. Man får verkligen nya perspektiv och ser saker med nya ögon när man inser levnadsstandarden i byn. Efter att besökt andra hem kan jag njuta av mitt ”lyxhus”!

Detta hus har inga dörrar men ett hål i taket. De röda rören är stuprännor som går runt vårt hus och samlar upp regnvattnet. Man klättrar upp på stegen, ställer sig på plåttaket och hissar ner den vita hinken i ett snöre. Det uppsamlade vattnet häller man sedan ner i den gröna bunken så det är lättillgängligt under dagen. Det låter primitivt men majoriteten av människorna i byn får gå långt till floden för att hämta vatten och bära på huvudet så att vi kan hämta vatten utan större ansträngning är en jättebra uppfinning.