Min familj!

Familj för mig är nu inte längre bara mamma, pappa och storebröder som jag växt upp med, sen jag kom till Kenya har min familj utökats till många fler. Här är man familj bara man umgås och jag blir ständigt kallad för dotter och syster av personer jag träffat för första gången samma dag. Det är fint att man knyter banden på det sättet här. Men här ska jag fokusera på min värdfamilj som tar hand om mig varje dag. Fina familjen Moriasi!

Här är alla jag bor med, utom min värdpappa. Från vänster är min bror Robert, hans dotter Sabina, hans fru Junia, min värdmamma Christina, min andra värdbrors fru Karolina och deras son Griffin. Karolinas man, min bror, bor i Nairobi och pluggar så jag har inte träffat honom.

 Min värdmamma är verkligen en Africa mama. Jag har nog aldrig i hela mitt liv sett en så stor rumpa förrut! Mama har fött 9 barn som är utspridda över Kenya och en i USA. Hon kan inte så mycket engelska utan pratar mest kiswahili eller lokalspråket ekegusii men även om det blir lite kommunikationssvårigheter fungerar det väldigt bra. Både hon och jag är ganska bra på kroppsspråk så vi får fram våra budskap. Det goa med mama är att hon skrattar åt allt. Vad jag än pratar om, frågar om eller gör så skrattar hon. Det är gott! Här på bilden sitter hon inne i köket och lagar ugali, majsgröt, till lunch. Hon är en bra värdmamma som ger de bästa kramarna för det känns lite grann som att krama en gigantisk kudde. 

Junia med barnen och hennes underbara skratt!

Jag trivs väldigt bra i familjen. Jag umgås mest med Robert, Junia och Karo. Dem är väldigt roliga, skämtar mycket och är lätta att prata och hänga med. Dem arbetar hela tiden. På morgonen går dem upp tidigt. Dem mjölkar korna, släpper ut djuren i hagarna, moppar golvet i vardagsrummet, diskar allt från gårdagens middag, gör te, kokar vatten till mig att tvätta mig i och gör i ordning barnen för skolan. Allt innan klockan 8. Jag förstår inte hur dem orkar. På förmiddagarna jobbar dem på fälten med att skörda och ta hand odlingarna, de tvättar kläder för hand och förbereder lunch. Efter lunchen är det bara att börja igen med att ta hand om barnen, djuren och odlingarna innan det är dags att börja med middagen. Det känns som att dem alltid har något att göra. Men här är det African time som gäller så det är aldrig någon stress och dem verkar alltid så lugna och nöjda. Jag brukar hjälpa till med maten på kvällarna och ta hand om barnen. Det är väldigt mysigt! Häromkvällen satt jag med Junia och Karo och lagade mat. Dem var så himla fina och sa att jag hade blivit deras syster nu och att dem önskade att jag aldrig skulle åka härifrån. Jag har lovat att komma tillbaka till familjen när jag kan. Äntligen har jag systrar!

Karo med barnen!

                                                       

Kusiner!

Robert & Sabina

Sabina är 1 år och är mitt favoritbarn för tillfället. Hon är så himla söt och snäll och glad hela tiden. Vi har väldigt roligt när jag sitter barnvakt åt henne. Griffin är 3 år och är i trotsåldern. Usch! Han kan vara jättesöt ibland men majoriteten av tiden är han jobbig, krävande och högljudd. Tyvärr är jag en ganska favoriserande barnvakt för tillfället. Barnen har inga leksaker utan leker med det som finns på gården. Men ändå så leker dem nästan på samma sätt som svenska barn. Griffin tar upp pinnar och låtsas att det är pistoler eller rullar runt på stenar och låtsas att det är en bil. Dem är lättroade så det är enkelt och kul att leka med dem. Sabina och Griffin har också en kusin som inte bor här men han hänger ofta här och leker med oss. Jag kommer inte ihåg hans namn men han är väldigt gullig. Han är jättebra med Sabina och tar hand om henne och han orkar med Griffins energi när inte jag gör det. Ibland känns det som han och jag är barnvakt tillsammans åt de andra. Innan jag åker härifrån hoppas jag att jag hittat några bra presenter till dem. Jag vill ge dem leksaker och böcker!

Min värdpappa heter Alfred Moriasi och är en kändis i byn. Han kallas för The Old Man och alla vet vem han är. Om man åker bil med honom får man inte ha bråttom för vi stannar och pratar och hälsar på varenda människa. Han kommer nog aldrig upp i mer än 10km/h. Alfred var rektor och startade upp den skolan som jag volontärarbetar på nu. Idag är han pensionerad men han jobbar hela tiden ändå. Jag gillar Alfred men träffar honom väldigt sällan eftersom han jobbar så mycket. Men han är rolig, omhändertagande och köper ofta hem frukt till mig!