Matatu

Att ta sig fram i Kenya är ett äventyr i sig. Här åker man matatu. Jag frågade Emil hur han skulle beskriva en matatufärd men han sa bara: "Det går inte, man måste åka hit och uppleva det själv!". Jag tycker definitivt att ni ska följa hans råd men jag ska ändå försöka beskriva hur det går till. 

När vi vill åka någonstans går vi till vägen, det är den enda asfalterade vägen i området så den är lätt att hitta. Där behöver man inte vänta länge innan en matatu tvärbromsar framför en. I Emils turistbok om Kenya står det att Matatu är en minibuss som max får ta in 14 passagerare och att alla måste använda säkerhetsbälte. Jag skrattade högt när jag läste det för det är så långt ifrån verkligheten man kan komma! Säkerhetsbälten har jag aldrig sett och i matatun trycker dem in minst 20 pers och den räknas inte som full förrän 4 pers hänger utanför. Här får man räkna med en höna i knät och att dela säte med 3 andra. Men inte oss emot. Man får så många nya vänner på köpet!

Så fort matatun stannar för att släppa av eller plocka på folk så omringas den av kvinnor som vill sälja saker. Då kan man köpa ananasklubba, detta mästerverk! En ananasbit på pinne helt enkelt. Så gott! Bästa var när en kvinna ville sälja sweet bananas till oss för 100 euro. Då skrattade hela matatun så hela bilen nästan föll ihop.

En rolig lek är att hitta dem bästa matatu-namnen. Här heter matatusarna nämligen alla möjliga grejer. Det vanligaste är budskap som: "God is awesome", "Jesus is King", "Trust in the Lord" eller de lite mer hotfulla med "The judgement day is coming". Sen kommer vi till de religiösa budskapen som "Manchester United is awesome", "Ronaldo is King" eller bara "Shakira". Bästa matatun är den som kör mellan små byar här i västra Kenyas landsbygd som heter "Nairobi-Barcelona". Matatu är hatkärlek men definitivt ett äventyr!

Fiskarens son

Jag är här i Kenya med Emil. Vi går i samma klass på folkhögskolan och folkis-livet är bra för en vänskap men jag kan lova er att om man vill lära känna någon på riktigt ska flytta ut till den kenyanska landsbygden tillsammans! Emil kommer från Vinön som ligger i sjön Hjälmaren vid staden Örebro i landskapet Närke. Jag har ingen aning om var varken Vinön, Hjälmaren, Örebro eller Närke ligger men enligt Emil är det en bra plats. En upptäckt hos mig själv här är att jag kan Kenyas geografi mycket, mycket bättre än Sverige. Men Emil kör geografilektioner med mig då och då och nu har jag lärt mig att Örebro inte ligger strax öster om Göteborg iallafall. Emil gillar att prata om Vinön, sin familj, hans flickvän Caisa, om lumpen och så tycker han jättemycket om nån snubbe som levde på 1800-talet som tydligen ska vara den mest spännande personen som någonsin levt! Jag får lära mig massa nya saker av Emil vilket är väldigt bra och kul. 

När man umgås varje dag som jag och Emil får man se många sidor av varandra. Emil får stå ut med mitt konstanta sötsug, min extremt dåliga balans och mina dumma frågor. För ett tag sedan var jag extremt trött och tjurig och inte den roligaste personen att hänga med, men Emil lyckades knäcka min kod. Den långa promenaden mellan centrum och våra hem började dåligt då jag var svettig, trött, sur och hungrig. Emil bar min kasse, matade mig ständigt med kakor, såg till att jag inte trillade och fick mig att tänka på annat genom att låta mig prata om push-up-bh:ar halva vägen. Genialiskt för när vi närmade oss hemma var jag på jättegott humör! Han kan han! Jag får skratta åt Emils engelska som ofta är klockren. Ett bra exempel är att han gärna säger till kenyanerna ”We have a lot of semen in Sweden.” när han menar att vi har mycket lax (salmon)... Åh, det skapar många fnissattacker och ett diskret försök av mig att få till rätt budskap. Jag och Emil kan prata länge om våra favoritställningar, och nu får ni inte missförstå, detta handlar enbart om vilken ställning som är bäst när man ska pricka rätt på utedasset. Utedass överlag är ett ganska vanligt samtalsämne för oss. Gott att vi kan slappna av iallafall! 

När vi åker till Nairobi i slutet av mars ska vi möta upp Emils flickvän Caisa på flygplatsen. Caisa går också på Mullsjö folkhögskola och är superduperduktig på att måla. Det ska bli jättekul att få hänga med henne de sista veckorna i Kenya och jag hoppas på en stor leverans av svenskt godis! 

Älskade Mullis

Bild: Mullsjö Folkhögskola

Jag vandrar runt här i Kenya tack vare min utbildning på Mullsjö folkhögskola. Där läser jag Volontärlinjen Global under ett år och tjena, jag älskar det! När jag sökte linjen gjorde jag det enbart för resan, jag var till och med opepp på en termin på skolan och önskade att jag kunde åka iväg direkt. Men det tog inte lång tid innan jag insåg vilken fantastisk plats folkhögskolan är. När jag skulle åka till Kenya i början av året önskade jag att jag kunde stanna på folkis lite längre, eller ännu bättre- att folkis skulle flytta ner med mig. Även om jag trivs superbra i Kenya är jag redan nu taggad på att få komma tillbaka till Mullsjö och alla mina favoriter till människor som jag kommer få umgås med då!

Under hösten har jag gått med en underbar liten klass på 7 personer. Jag och Emil är i här i Kenya, Rebecka, Hanna och Martin är i Sydafrika och Emmy och Linda är i Swaziland. Det är en rolig klass full av drivna, roliga och spännande personer. Jag trivs så bra med dessa änglar! Gerd är vår klasslärare och extramamma och henne tycker vi alla väldigt mycket om. Under hösten har vi läst kurser som; Mänskliga rättigheter, milleniemålen, FN:arbeten, flyktingpolitik, globalisering, klimat, handel, världshistoria, psykologi och hållbar utveckling. Jag har lärt mig så mycket om världen under den här korta tiden och det har bara ökat mitt intresse för att jobba med globala frågor. Nu hoppas jag att FN anställer mig inom kort!

Jag är volontär i Kenya via fredsorganisationen Peaceworks. När PW är hos oss på Mullsjö är det högt tempo men jättekul! Vi har haft två kurser med dem under hösten, DRIV som handlar om att driva projekt, jobba i grupp osv samt en volontärförberedande kurs om kulturkrockar, icke-vålds principer m.m. Båda kurserna har väldigt givande men framförallt roliga!

Jag trodde inte att folkislivet var något för mig och var väldigt skeptisk mot det innan jag började. Jag tänkte att det skulle vara för töntigt eller för flummigt för mig, vilket ju man förstår att jag tänkte med tanke på hur cool och seriös jag är... Men folkislivet visade sig passa mig utmärkt. Jag trivs så bra med att bo på skolan, att umgås med massa olika människor med olika intressen, kunskaper, erfarenheter och bakgrund och från många platser i landet. Här tror jag verkligen att jag har samlat på mig vänner för livet. 

Bild: Mullsjö folkhögskola

Kolla in mina klasskompisars bloggar:

Rebecka och Hanna i Sydafrika: http://sydafrikabrev.blogg.se

Emmy och Linda i Swaziland: http://livinginswaziland.blogg.se

Martin i Sydafrika: http://martinlilja.wordpress.com

www.mullsjofolkhogskola.nu

www.peaceworks.se

TV, åsnor och barn

Varje dag när jag kollar på nyheterna ser jag vilka stora framsteg det här landet gör. Fler och fler kommer ut ur fattigdom, får utbildning och tack vare internets igång blir landet mer öppet för förändringar och nya idéer. Men nyheterna och TV-utbudet från centrala Nairobi är långt ifrån verkligheten i vår lilla by. Men media kan ändå nå hit och göra skillnad. De lokala nyheterna uppmanar sina invånare att inte skaffa mer än 3 barn eftersom det, enligt dem, är mycket enklare och billigare att sköta än standardsnittet som nu ligger på 9 barn per kvinna. Jag kan hålla med om att 3 barn låter lite lugnare än 9 faktiskt... Nu går det också en reklam där dem rekommenderar att man ska sälja sina åsnor och köpa en bil istället då bilen är effektivare, snabbare och kan bära mer än en åsna. Eftersom majoriteten av byarnas hushåll inte har TV så vet jag inte hur långt informationen och rekommendationerna når men det verkar som att barnen och åsnorna blir färre och bilarna blir fler.

Mzungo Mzungo!

”Look! Look! It’s mzungos! Mzungo mzungo!”

”Your skin is so soft, mine looks like dirt.”

”In your country the children understand, but here the children behaves like monkeys.”

”I’m very proud to have mzungos in my matatu!”

I höstas hade vi en volontärförberedande kurs på Mullsjö folkhögskola med Peaceworks som är den organisation jag reser genom. Då visade dem oss den här bilden från boken ”Tintin i Kongo”. Då reflekterade jag inte så mycket över vad den berättade men nu har jag insett hur bra den stämmer in på verkligheten. En verklighet där kenyanerna själva målar upp den bild som Tintin visar. Där dem är ovärdiga och vi vita är värda så mycket.

Här i byn är dem inte vana vid vita. Senaste gången en vit var i byn var för 5 år sedan då en volontär från Danmark var här i ett år. De som inte bodde här då eller var för små för att minnas henne har aldrig haft någon kontakt med en vit. Därför väcker vi ganska mycket uppståndelse när vi är här. Det första citatet i början av inlägget är något vi får höra nästan varje dag. Framförallt när vi går in till byn får vi detta ropat efter oss. ”Mzungo” betyder viting på kiswahili och har blivit mitt nya namn. I början tyckte jag att det var ganska kul, skämtade om det och kallade mig själv för mzungo men med tiden ogillar jag det bara mer och mer. Det är ett konstant samtal om hudfärg här där jag, oförtjänt, blir behandlad som en prinsessa. 

Första dagen i skolan gick jag och Emil runt i alla klasser och presenterade oss. I varje klass skämtade rektorn om att eleverna borde gå fram och känna på vår hud och sa åt barnen att berätta för alla att det var mzungos i byn. Vi skrattade åt det då men i själva verket är det vår vardag nu. Varje dag kommer det fram barn och vuxna och frågar om dem får känna på min hud eller mitt hår. Ibland har det till och med kommit elever från andra skolor och bett om att få träffa mzungosarna. Det är en väldigt konstig situation att vara i. Folk har kommit fram och tackat mig för att mina förfäder tog kristendomen till byn vilket är en komplimang jag inte kan ta emot då jag inte har någonting alls att göra med att byn numera är kristen. Vad jag än gör så kan jag aldrig göra fel för på något sätt sätter dem mig över sig själva i varje situation. 

Här i Kenya bryr jag mig inte om mitt utseende, jag går osminkad, ofta lite svettig och med slitet hår, ändå har jag aldrig i mitt liv fått så mycket komplimanger som nu. Tjejerna i skolan pillar så mycket i mitt hår att det känns som dem dragit av de flesta hårstråna och folk har klappat så mycket på min arm och berömt min mjuka hy så många gånger att jag inte kan räkna dem. Det är självklart kul med komplimanger men varje komplimang som levereras till mig följs av kritik mot personen själv. Det känns som att hela byn har ett självförakt där dem sätter sig själva i en offerposition. Många av eleverna, framförallt tjejerna i de äldre klasserna, är väldigt självkritiska. De säger ofta att deras hud ser ut som smuts, att dem ser ut som apor och att vi vita är så mycket vackrare än dem. Det är fruktansvärt att höra och se hur de behandlar sig själva. Om det är något jag vill ge dem så är det kärlek och komplimanger! Människorna här är så fina och vänliga och ger mig så mycket så de förtjänar kärlek och beröm tillbaka. Fokuset på hudfärgen är verkligen en kulturkrock som jag inte alls var förberedd på och den som är svårast att anpassa sig till. Jag hoppas att vår vistelse här kommer få folk här att inse att någons kunskap eller snygghet inte sitter i hudfärgen. 

Barfotabarnen fick skor!

 En NGO (Non Governmental Organisation) från Kisumu har skänkt skor till alla lärare och elever på skolan. En fantastisk gärning! Innan har majoriteten av barnen gått barfota eller i slitna skor. När eleverna skulle hämta ut sina skor frågade jag vilken skostorlek de hade för att underlätta letandet efter det rätta paret. Majoriteten av barnen visste inte om sin storlek och för många var detta första gången de hade på sig riktiga skor. Skorna är inte av bästa kvalité och jag tror att de paret jag fick kommer vara helt utslitna när jag kommer hem till Sverige. Men skor är ändå många gånger bättre än att gå barfota, och barnen är lyckliga!

In Africa we eat A LOT!

Här i Kenya äter dem mycket. Mycket är nästan en underdrift då portionerna är så enorma att jag fortfarande efter 6 veckor förvånas över hur dem kan trycka i sig så mycket! Kenya kan inte direkt skryta om en fantastisk matkultur för maten är ganska enformig och vi äter ungefär samma mat varje dag, men jag har lärt mig att älska den trots allt!

Detta är basfödan i mitt nya land. Det är ugali, även kallat obokima, och för oss är det majsgröt. Det är majsmjöl, wimpi, kokat med vatten. I början hade jag lite svårt för det men nu tycker jag att det är jättegott. Man tar en klump ugali i handen och formar den till en skål och fångar upp tillbehören med den. Efter att äta med händerna varje dag känns det jättekonstigt de få gånger jag fått bestick. Händerna är ju väldigt användbara. Här säger dem att hemligheten bakom att kenyanerna är så duktiga löpare ligger i att dem äter så mycket ugali. Så nu hoppas jag på att kunna konkurera ut Usain Bolt efter den här ugaliresan!

Till ugalin äter man ofta sukimawiki. Det är blad som man kokar till en grön röra. Det finns hur många olika sorters växter som helst att göra den här blandningen på och alla smakar olika, men majoriteten är väldigt goda. Min favorit är vitkålsröran! Det är vitkål, morötter, tomat, rödlök, vitlök och lite sukimawiki blandat i en saftig röra. Det är SÅ gott!

Sweet Banana. Superliten banan som smakar godis!

Bananträd utanför mitt fönster.

För några veckor sen var bananerna från vår gård mogna. Då gällde det att vara snabb! Under en vecka åt vi bananer konstant! Bananer till frukost, kokt bananmos till lunch, bananmos med chapati till middag och sweet bananas till efterrätt. Jag mådde nästan illa av bananmängden! Men i slutet av veckan var bananerna övermogna och gavs bort till djuren och sen dess har jag inte ätit en enda banan i mitt hem. Här äter man verkligen efter vad trädgården erbjuder.

Detta är chapati som jag älskar! Det tar himla lång tid att steka alla chapatisarna men det är värt väntan i det lilla köket för det är så mumsigt!

Färskpressad passionsfruktsjuice!

Frukterna i Kenya är som att äta en bit av himmelen. Allt är så färskt, söt och gott! Mina favoriter är ananas, pawpaw, vattenmelon och mango. Det är lycka!

Ensakia Primary School

Mitt volontärarbete är att jag, 5 dagar i veckan, jobbar som lärare på grundskolan Ensakia Primary School här i byn. Ensakia är en fin men sliten skola. Lokalerna är dåliga med jordgolv, plåttak och fönster utan glas. Det finns inte heller någon elektricitet. Men trots att det är slitet så är skolan fin och platsen har verkligen växt i mitt hjärta. Här är jag lärare i engelska i klass 7 och i Social Studies i klass 8 och hjälper till med annat. Även om jag inte har någon erfarenhet av att lära ut så går det väldigt bra och det är väldigt kul att få vara i klasserna. Jag trivs!

Varje måndag och fredag är det samling på skolgården på morgonen, assembly. Man börjar med att hissa flaggan och sjunga nationalsången. Sen talar någon lärare och rektorn, de berättar lite information om veckan och alla hårda regler som måste följa. Mycket snack om disciplin! Vissa fredagar kommer en pastor dit och predikar. Jag fattar inget då han predikar på kiswahili men barnen verkar uppskatta det och skrattar mycket. Alla klasser får också sjunga en sång för resten av skolan. Det är väldigt mysigt! De mindre barnen är bäst för dem har ofta väldigt roliga rörelser till sina sånger, tappar takten och dansar in i varandra. Jag fnissar så mycket under dem här samlingarna. 

Jag rättar läxböcker och dricker te med mina kollegor i lärarrummet. Det här lärarrummet får svenska lärarrum att se ut som lyxhotell. Men även om det skulle behövas bättre lokaler så trivs jag bra här. Blir mycket snack och skratt här.

Depute head teacher Madame Jane och klass 8. Madame Jane är en lärare jag inte direkt älskar. Hon är inte så smart men sjukt sträng mot sina elever. Men klass 8 på bilden är mina favoriter! Dem är så roliga, smarta och mysiga att umgås med. Varje dag ropar dem från klassrummet: ”Madama Anna! Come teach our class!”. Då blir jag nöjd! Jag är inte så bra lärare i den här klassen dock för vi sitter mest och pratar om annat, så det är nog därför dem gillar att ha mig där. Men det är både mindre arbete för dem och mig så det är en win-win!

Duke i 8:an håller en lektion i sexualkunskap. Jag har nog aldrig sett någon så generad som den tjejen som försöker dra bort pappret från hans händer var när han pratade om detta. Jag och de flesta andra elever tyckte det var jättekul!

Min kollega Nicodemus, eller Nico som jag kallar honom. Nico är väldigt rolig och jag umgås mycket med honom på skolan. Vi tävlar i det mesta; vem som rättar snabbast, vem som kan dricka flest koppar te utan att behöva springa till det extremt äckliga utedasset, vem som är gör flest mål i fotboll, vem som kan göra flest armhävningar osv. Tyvärr vinner han alla tävlingar och jag börjar bli en dålig förlorare! Nico är också bäst på att få mig att börja skratta i situationer då det inte är läge för fnitter, typ när jag sitter och vaktar ett viktigt prov som kräver koncentration av eleverna eller har ett seriöst samtal med rektorn. Under kort tid har Nico lyckats döda min image som seriös lärare totalt!

Jag spelar frisbee på skolgården. Ingen av eleverna eller lärarna hade någonsin hört talas om eller sett en frisbee tidigare. Men det gick riktigt bra att spela!

Fina, glada elever i 1:an! Mina nya barn. 

Home is where your heart is

I början av resan när jag och Emil sa att vi längtade hem så syftade vi på Sverige. Då ville vi till våra hemstäder, Kalmar och Örebro, eller till Mullsjö och folkhögskolan. Men ganska snart in på resan så ändrades synen på ”hemma”. Nu när vi är i skolan eller på utflykter och känner att vi vill hem så menar vi inte Sverige utan nu syftar vi på våra hem här i vår lilla by. Nu längtar vi hem till våra nya familjer och våra nya, trygga hem. Det är så fint hur en plats så snabbt kan bli ens trygghet.

Det här är mitt hem här i byn. Marken här i byn tillhörde vita bosättare under den tiden Kenya var en brittisk koloni. Vid självständigheten 1964 sålde britterna sin mark till den nya kenyanska regeringen som sedan kunde sälja vidare till kenyanerna. Många kenyaner som kämpat i frihetskampen för ett självständigt Kenya fick land i detta område i västra Kenya som tack av regeringen. En av dessa frihetskämpar var min värdpappas pappa. Han blev då tilldelad 20 hektar mark, vilket är likvärdigt med 40 fotbollsplaner(!!). Sedan 1964 har min familj alltså bott här. Med tiden har dem sålt ut sin mark och nu har dem 10 hektar kvar. Några hektar tillhör nu grannhuset där Emil och hans värdfamilj bor. På vår mark odlar dem te, majs, sockerrör, potatis, morötter, bananer, avocado, bönor, sukumawiki och mycket mer. Jag frågade min kenyanska bror om vad de odlade och han svarade ”Everything!” På gården finns kor, getter, får, höns, tupp, kycklingar och hundar. Det är fullt med liv!

En av hundarna. Här är dem inte gulliga husdjur utan använts för att samla in fåren, getterna eller korna. På bänken ovanför hunden ligger den växt man ofta kokar ihop till en grönsaksröra här. Den kallas för Sukumawiki.

I det lilla huset närmast förvarar dem majs. Majsfröna som krossas till majsmjöl kallas för wimpi. Huset är välfyllt med wimpi och då äter vi ändå majsgröt, ugali, varje dag. I de andra små husen bor tupparna, hönorna och kycklingarna.

Kökshuset!

Här är utedassen och lilla duschrummet där jag badar i balja

En get vilar sig i skuggan av hönshuset.

Mitt rum består av två stora sängar och ett golv. Inga andra möjligheter att förvara saker på. Ena sängen har jag som min förvaringshylla med alla mina saker på. Kläderna ligger kvar resväskan men jag har fått en ordning på allt så det är nästan som en garderob. Min säng är mitt lilla näste. Här kryper jag in under myggnätet som gör att det känns som en himmelsäng. Jag hade ingen tejp eller klet att sätta upp bilder med men kom på den fantastiska idéen att använda hårspännen och spänna upp bilderna i nätet. Så nu kan jag ligga och titta på mina nära och kära på kvällarna. Innan vi globalare lämnade folkhögskolan för våra resor skrev vi brev till varandra där alla fick skriva något till personen. Mitt brev har jag satt upp i nätet. Tack älskade klassiser för att ni skriver så fint om mig. Ni är guld värda!

Våra får och lilla Lambi.

När jag flyttade in här reagerade jag på hur primitivt det var. Strömmen gick hela tiden, det finns inget rinnande vatten, få möbler, trångt, utedass och man lagade maten över eldstad. Men snart fick jag veta att min familj var en av de rikaste i byn med ett av få hushåll med elektricitet. Även om strömmen ofta går här så är det en lyx att faktiskt ha ström. Man får verkligen nya perspektiv och ser saker med nya ögon när man inser levnadsstandarden i byn. Efter att besökt andra hem kan jag njuta av mitt ”lyxhus”!

Detta hus har inga dörrar men ett hål i taket. De röda rören är stuprännor som går runt vårt hus och samlar upp regnvattnet. Man klättrar upp på stegen, ställer sig på plåttaket och hissar ner den vita hinken i ett snöre. Det uppsamlade vattnet häller man sedan ner i den gröna bunken så det är lättillgängligt under dagen. Det låter primitivt men majoriteten av människorna i byn får gå långt till floden för att hämta vatten och bära på huvudet så att vi kan hämta vatten utan större ansträngning är en jättebra uppfinning.

Min familj!

Familj för mig är nu inte längre bara mamma, pappa och storebröder som jag växt upp med, sen jag kom till Kenya har min familj utökats till många fler. Här är man familj bara man umgås och jag blir ständigt kallad för dotter och syster av personer jag träffat för första gången samma dag. Det är fint att man knyter banden på det sättet här. Men här ska jag fokusera på min värdfamilj som tar hand om mig varje dag. Fina familjen Moriasi!

Här är alla jag bor med, utom min värdpappa. Från vänster är min bror Robert, hans dotter Sabina, hans fru Junia, min värdmamma Christina, min andra värdbrors fru Karolina och deras son Griffin. Karolinas man, min bror, bor i Nairobi och pluggar så jag har inte träffat honom.

 Min värdmamma är verkligen en Africa mama. Jag har nog aldrig i hela mitt liv sett en så stor rumpa förrut! Mama har fött 9 barn som är utspridda över Kenya och en i USA. Hon kan inte så mycket engelska utan pratar mest kiswahili eller lokalspråket ekegusii men även om det blir lite kommunikationssvårigheter fungerar det väldigt bra. Både hon och jag är ganska bra på kroppsspråk så vi får fram våra budskap. Det goa med mama är att hon skrattar åt allt. Vad jag än pratar om, frågar om eller gör så skrattar hon. Det är gott! Här på bilden sitter hon inne i köket och lagar ugali, majsgröt, till lunch. Hon är en bra värdmamma som ger de bästa kramarna för det känns lite grann som att krama en gigantisk kudde. 

Junia med barnen och hennes underbara skratt!

Jag trivs väldigt bra i familjen. Jag umgås mest med Robert, Junia och Karo. Dem är väldigt roliga, skämtar mycket och är lätta att prata och hänga med. Dem arbetar hela tiden. På morgonen går dem upp tidigt. Dem mjölkar korna, släpper ut djuren i hagarna, moppar golvet i vardagsrummet, diskar allt från gårdagens middag, gör te, kokar vatten till mig att tvätta mig i och gör i ordning barnen för skolan. Allt innan klockan 8. Jag förstår inte hur dem orkar. På förmiddagarna jobbar dem på fälten med att skörda och ta hand odlingarna, de tvättar kläder för hand och förbereder lunch. Efter lunchen är det bara att börja igen med att ta hand om barnen, djuren och odlingarna innan det är dags att börja med middagen. Det känns som att dem alltid har något att göra. Men här är det African time som gäller så det är aldrig någon stress och dem verkar alltid så lugna och nöjda. Jag brukar hjälpa till med maten på kvällarna och ta hand om barnen. Det är väldigt mysigt! Häromkvällen satt jag med Junia och Karo och lagade mat. Dem var så himla fina och sa att jag hade blivit deras syster nu och att dem önskade att jag aldrig skulle åka härifrån. Jag har lovat att komma tillbaka till familjen när jag kan. Äntligen har jag systrar!

Karo med barnen!

                                                       

Kusiner!

Robert & Sabina

Sabina är 1 år och är mitt favoritbarn för tillfället. Hon är så himla söt och snäll och glad hela tiden. Vi har väldigt roligt när jag sitter barnvakt åt henne. Griffin är 3 år och är i trotsåldern. Usch! Han kan vara jättesöt ibland men majoriteten av tiden är han jobbig, krävande och högljudd. Tyvärr är jag en ganska favoriserande barnvakt för tillfället. Barnen har inga leksaker utan leker med det som finns på gården. Men ändå så leker dem nästan på samma sätt som svenska barn. Griffin tar upp pinnar och låtsas att det är pistoler eller rullar runt på stenar och låtsas att det är en bil. Dem är lättroade så det är enkelt och kul att leka med dem. Sabina och Griffin har också en kusin som inte bor här men han hänger ofta här och leker med oss. Jag kommer inte ihåg hans namn men han är väldigt gullig. Han är jättebra med Sabina och tar hand om henne och han orkar med Griffins energi när inte jag gör det. Ibland känns det som han och jag är barnvakt tillsammans åt de andra. Innan jag åker härifrån hoppas jag att jag hittat några bra presenter till dem. Jag vill ge dem leksaker och böcker!

Min värdpappa heter Alfred Moriasi och är en kändis i byn. Han kallas för The Old Man och alla vet vem han är. Om man åker bil med honom får man inte ha bråttom för vi stannar och pratar och hälsar på varenda människa. Han kommer nog aldrig upp i mer än 10km/h. Alfred var rektor och startade upp den skolan som jag volontärarbetar på nu. Idag är han pensionerad men han jobbar hela tiden ändå. Jag gillar Alfred men träffar honom väldigt sällan eftersom han jobbar så mycket. Men han är rolig, omhändertagande och köper ofta hem frukt till mig!