Ensamdag < Kompisdag

Emil är min resekompis och i fredags kom hans flickvän Caisa hit. Det är jättekul att få hänga med henne och att få uppdateras med skvaller från folkis! Idag åkte Emil och Caisa på safari i Nairobi National Park, eftersom jag var på safari sist jag var i Kenya skippade jag det denna gången och hade istället en ensamdag i Nairobi. Men det bästa med Nairobi, och det bästa med att vara jag, är att ensamdagar aldrig blir ensamma!

Jag började förmiddagen med att gå ut i stadsdelen Westlands som vi bor i här i Nairobi, eftersom jag ville vara lite "spännande" och "exotisk" så gick jag helt motsatt håll än dit jag skulle mest för att få se något nytt. Det var mysigt att gå runt i förmiddagssolen och kolla på hus och människor. En bra promenad! Sen hamnade jag på ett köpcenter i området där jag kollade kläder och bara njöt av att gå i riktiga affärer med prislappar! Sen gick jag till Java House som är mitt lilla favvoställe. Där åt jag den godaste salladen någonsin tror jag! På Java House fick jag 2 nya vänner. Eftersom det inte var så mycket kunder en söndag men mycket personal så var min servitör lite uttråkad och började prata med mig länge när jag skulle beställa, då jag är en människa som gillar att prata så blev det ett långt samtal så till sist satte han sig vid mitt bord så lunchade vi ihop. Han hette Steve och lärde mig lite nya ord på Kiswahili och jag lärde honom hur instagram fungerade. Han lovade att göra den godaste kaffen till mig och han lyckades! När kunderna blev flera stack Steve iväg men då kom Caroline från USA fram. Jag satt vid ett bord som hade ett eluttag och hon behövde ladda så hon frågade om hon kunde sitta med mig. Jag som var i full gång med att mingla med folk blev överlycklig! Så då drack jag kaffe med Caroline och pratade om jobbiga skolarbeten. Hon var go!

Efter en himla fin lunch gick jag ut på gatorna och blev inropad till en matatu som skulle in till Nairobis centrum. Jag fick sitta framme bredvid chauffören som hade varit "tour guide" för några svenskar förra veckan så han kunde lite, lite svenska. Eftersom jag var överspeedad av att socialisera mig pratade jag non-stop med honom. Han var dock inte riktigt lika hypad så samtalet blev ganska monotont. Men han släppte av mig i centrum iallafall och jag fick betala motsvarande 1 kr för resan. Bra grej! Inne i Nairobi gick jag en stund på gatorna när en kille började gå med mig och började prata. Han pluggade på Nairobis universitet till läkare och hade svenska utbytesstudenter i sin klass så även han kunde några ord på svenska! Hans mamma kom från Kisii där vi har varit under volontärperioden. Det blev ett väldigt roligt möte eftersom jag kunde några meningar på hans stamspråk ekegusii och han kunde några meningar på mitt stamspråk svenska! Han gav mig också dagens komplimang: "You are the friendliest and most talkative Swede I've ever met!" Tackar! Jag ville se Jamiamoskén så han visade mig vägen dit. Märkte dock att jag är en väldigt naiv tjej då jag gav iväg min väska med pengar och pass i till denna nyfunna vän och bad honom hålla medan jag skulle ta kort. Kom på i efterhand att det kanske inte var det bästa man kan göra… Men jag fick tillbaka den så Hakuna Matata! Tyvärr fick jag inte gå in i moskén eftersom jag inte hade någon slöja att täcka håret med, men jag ska försöka en annan dag. Den var iallafall himla fin med guld-och silverdetaljer överallt. Sen lämnade jag min nya vän och gick in på City Market som är en marknad med massor av prylar. Tyvärr var det nästan inga där eftersom det var söndag så jag var den enda kunden som alla ville ha. Blev sliten lite överallt så jag ljög ihop att jag inte hade några kontanter och att jag skulle gå och ta ut pengar och sen komma tillbaka så till sist kunde jag lämna dem. Det blev så svettigt med alla försäljare på marknaden så jag fick unna mig en liten blåbärsmilkshake i solen. Värt! Sen gick jag gata upp och gata ner i Nairobi och tittade på allt och alla. Gick in i en liten souvenir-shop som hette "Just Looking". Butiksägaren berättade för mig att den hette så eftersom han var så van vid att alla turister alltid ropar "Just looking" direkt när de går in bland souvenirerna för att slippa försäljarna. Fantastiskt namn på affär ju! Han var en himla bra och snäll försäljare och lyckades utan problem få mig att köpa 2 små fina presenter som 2 små fina vänner i Sverige ska få.

Men efter att jag kollat på ganska mycket blev jag trött och ville åka hem. Jag frågade en kvinna om vägen till bussarna så hon skickade genast efter en kille som skulle visa mig vägen. Och vips, blev det ännu en vän! Så träffade jag Samuel som kommer norr om Nairobi och bjöd hem mig till att bo med hans familj där nästa gång jag kommer till Kenya. Känns bra att ha ytterligare ett gratis boende inför nästa resa. Efter en liten promenad kom jag till bussarna där jag av en slump mötte upp Emil och Caisa så vi åkte tillsammans tillbaka till Westlands.

När vi kom hem fick jag vila en liten stund efter alla nya bekantskaper men fick sen ta mig samman och ta tag i mitt liv, eller rättare sagt min kropp. Livet i byn har inneburit mycket mat som alla vill bjuda en på, typ enbart kolhydrater, och förutom några fjuttiga armhävningar i mitt sovrum har det varit 0 träning. Därför är min kropp och mitt självförtroende på botten och behövde ryckas upp. Så jag klämde på de oanvända löparskorna och sprang ut på gatorna. De första 2 minuterna gick känslorna så här: "Åh, himmel vad härligt det är att springa, jag känner mig fri, duktig och lycklig! Löpning är livet!!" De resterande 23 minuterna gick känslorna så här: "Åh, jag hatar att springa. Åh, jag orkar inte. Åh, jag vill inte. Åh, dumma kropp. Åh, varför springer jag när jag nästan är på ekvatorn!? Varför springer jag i rusningstrafiken!? Åh!!" Det var alltså ett hyfsat kämpigt träningspass. När jag sprungit ett tag och velat lägga mig ner mitt på motorvägen så bytte jag den ansträngda löpningen till en powerwalk, eller kanske snarare bara en walk, och så mötte jag dagens sista nya bekantskap! Då kom en medelålders man gående som var ungefär lika svettig och andfådd som jag och vi började prata. Han var från Tyskland och bodde här med fru och barn och jobbade på ett företag. Eftersom både han och jag flämtade till av utmattning mellan varje stavelse fattade jag inte alls vad det var för företag och jag tror inte han fattade så mycket av mig heller. Men han var trevlig så vi sällskapade tills han bestämde sig för att börja jogga igen och sprang ifrån mig lagom nog till att jag upptäckte att jag var precis utanför vårt hotell. Timing! På hotellet duschade jag och det var helt underbart! Stod och log i duschen och var bara så otroligt tacksam. Främst tacksam över att äntligen få duscha men också tacksam över en spännande, oplanerad dag men så himla många nyfunna vänner!

Min ensamdag blev alltså långt ifrån ensam och en oplanerad dag blev ganska påhittig och välfylld ändå!