Matatu

Att ta sig fram i Kenya är ett äventyr i sig. Här åker man matatu. Jag frågade Emil hur han skulle beskriva en matatufärd men han sa bara: "Det går inte, man måste åka hit och uppleva det själv!". Jag tycker definitivt att ni ska följa hans råd men jag ska ändå försöka beskriva hur det går till. 

När vi vill åka någonstans går vi till vägen, det är den enda asfalterade vägen i området så den är lätt att hitta. Där behöver man inte vänta länge innan en matatu tvärbromsar framför en. I Emils turistbok om Kenya står det att Matatu är en minibuss som max får ta in 14 passagerare och att alla måste använda säkerhetsbälte. Jag skrattade högt när jag läste det för det är så långt ifrån verkligheten man kan komma! Säkerhetsbälten har jag aldrig sett och i matatun trycker dem in minst 20 pers och den räknas inte som full förrän 4 pers hänger utanför. Här får man räkna med en höna i knät och att dela säte med 3 andra. Men inte oss emot. Man får så många nya vänner på köpet!

Så fort matatun stannar för att släppa av eller plocka på folk så omringas den av kvinnor som vill sälja saker. Då kan man köpa ananasklubba, detta mästerverk! En ananasbit på pinne helt enkelt. Så gott! Bästa var när en kvinna ville sälja sweet bananas till oss för 100 euro. Då skrattade hela matatun så hela bilen nästan föll ihop.

En rolig lek är att hitta dem bästa matatu-namnen. Här heter matatusarna nämligen alla möjliga grejer. Det vanligaste är budskap som: "God is awesome", "Jesus is King", "Trust in the Lord" eller de lite mer hotfulla med "The judgement day is coming". Sen kommer vi till de religiösa budskapen som "Manchester United is awesome", "Ronaldo is King" eller bara "Shakira". Bästa matatun är den som kör mellan små byar här i västra Kenyas landsbygd som heter "Nairobi-Barcelona". Matatu är hatkärlek men definitivt ett äventyr!

Fiskarens son

Jag är här i Kenya med Emil. Vi går i samma klass på folkhögskolan och folkis-livet är bra för en vänskap men jag kan lova er att om man vill lära känna någon på riktigt ska flytta ut till den kenyanska landsbygden tillsammans! Emil kommer från Vinön som ligger i sjön Hjälmaren vid staden Örebro i landskapet Närke. Jag har ingen aning om var varken Vinön, Hjälmaren, Örebro eller Närke ligger men enligt Emil är det en bra plats. En upptäckt hos mig själv här är att jag kan Kenyas geografi mycket, mycket bättre än Sverige. Men Emil kör geografilektioner med mig då och då och nu har jag lärt mig att Örebro inte ligger strax öster om Göteborg iallafall. Emil gillar att prata om Vinön, sin familj, hans flickvän Caisa, om lumpen och så tycker han jättemycket om nån snubbe som levde på 1800-talet som tydligen ska vara den mest spännande personen som någonsin levt! Jag får lära mig massa nya saker av Emil vilket är väldigt bra och kul. 

När man umgås varje dag som jag och Emil får man se många sidor av varandra. Emil får stå ut med mitt konstanta sötsug, min extremt dåliga balans och mina dumma frågor. För ett tag sedan var jag extremt trött och tjurig och inte den roligaste personen att hänga med, men Emil lyckades knäcka min kod. Den långa promenaden mellan centrum och våra hem började dåligt då jag var svettig, trött, sur och hungrig. Emil bar min kasse, matade mig ständigt med kakor, såg till att jag inte trillade och fick mig att tänka på annat genom att låta mig prata om push-up-bh:ar halva vägen. Genialiskt för när vi närmade oss hemma var jag på jättegott humör! Han kan han! Jag får skratta åt Emils engelska som ofta är klockren. Ett bra exempel är att han gärna säger till kenyanerna ”We have a lot of semen in Sweden.” när han menar att vi har mycket lax (salmon)... Åh, det skapar många fnissattacker och ett diskret försök av mig att få till rätt budskap. Jag och Emil kan prata länge om våra favoritställningar, och nu får ni inte missförstå, detta handlar enbart om vilken ställning som är bäst när man ska pricka rätt på utedasset. Utedass överlag är ett ganska vanligt samtalsämne för oss. Gott att vi kan slappna av iallafall! 

När vi åker till Nairobi i slutet av mars ska vi möta upp Emils flickvän Caisa på flygplatsen. Caisa går också på Mullsjö folkhögskola och är superduperduktig på att måla. Det ska bli jättekul att få hänga med henne de sista veckorna i Kenya och jag hoppas på en stor leverans av svenskt godis! 

Älskade Mullis

Bild: Mullsjö Folkhögskola

Jag vandrar runt här i Kenya tack vare min utbildning på Mullsjö folkhögskola. Där läser jag Volontärlinjen Global under ett år och tjena, jag älskar det! När jag sökte linjen gjorde jag det enbart för resan, jag var till och med opepp på en termin på skolan och önskade att jag kunde åka iväg direkt. Men det tog inte lång tid innan jag insåg vilken fantastisk plats folkhögskolan är. När jag skulle åka till Kenya i början av året önskade jag att jag kunde stanna på folkis lite längre, eller ännu bättre- att folkis skulle flytta ner med mig. Även om jag trivs superbra i Kenya är jag redan nu taggad på att få komma tillbaka till Mullsjö och alla mina favoriter till människor som jag kommer få umgås med då!

Under hösten har jag gått med en underbar liten klass på 7 personer. Jag och Emil är i här i Kenya, Rebecka, Hanna och Martin är i Sydafrika och Emmy och Linda är i Swaziland. Det är en rolig klass full av drivna, roliga och spännande personer. Jag trivs så bra med dessa änglar! Gerd är vår klasslärare och extramamma och henne tycker vi alla väldigt mycket om. Under hösten har vi läst kurser som; Mänskliga rättigheter, milleniemålen, FN:arbeten, flyktingpolitik, globalisering, klimat, handel, världshistoria, psykologi och hållbar utveckling. Jag har lärt mig så mycket om världen under den här korta tiden och det har bara ökat mitt intresse för att jobba med globala frågor. Nu hoppas jag att FN anställer mig inom kort!

Jag är volontär i Kenya via fredsorganisationen Peaceworks. När PW är hos oss på Mullsjö är det högt tempo men jättekul! Vi har haft två kurser med dem under hösten, DRIV som handlar om att driva projekt, jobba i grupp osv samt en volontärförberedande kurs om kulturkrockar, icke-vålds principer m.m. Båda kurserna har väldigt givande men framförallt roliga!

Jag trodde inte att folkislivet var något för mig och var väldigt skeptisk mot det innan jag började. Jag tänkte att det skulle vara för töntigt eller för flummigt för mig, vilket ju man förstår att jag tänkte med tanke på hur cool och seriös jag är... Men folkislivet visade sig passa mig utmärkt. Jag trivs så bra med att bo på skolan, att umgås med massa olika människor med olika intressen, kunskaper, erfarenheter och bakgrund och från många platser i landet. Här tror jag verkligen att jag har samlat på mig vänner för livet. 

Bild: Mullsjö folkhögskola

Kolla in mina klasskompisars bloggar:

Rebecka och Hanna i Sydafrika: http://sydafrikabrev.blogg.se

Emmy och Linda i Swaziland: http://livinginswaziland.blogg.se

Martin i Sydafrika: http://martinlilja.wordpress.com

www.mullsjofolkhogskola.nu

www.peaceworks.se

TV, åsnor och barn

Varje dag när jag kollar på nyheterna ser jag vilka stora framsteg det här landet gör. Fler och fler kommer ut ur fattigdom, får utbildning och tack vare internets igång blir landet mer öppet för förändringar och nya idéer. Men nyheterna och TV-utbudet från centrala Nairobi är långt ifrån verkligheten i vår lilla by. Men media kan ändå nå hit och göra skillnad. De lokala nyheterna uppmanar sina invånare att inte skaffa mer än 3 barn eftersom det, enligt dem, är mycket enklare och billigare att sköta än standardsnittet som nu ligger på 9 barn per kvinna. Jag kan hålla med om att 3 barn låter lite lugnare än 9 faktiskt... Nu går det också en reklam där dem rekommenderar att man ska sälja sina åsnor och köpa en bil istället då bilen är effektivare, snabbare och kan bära mer än en åsna. Eftersom majoriteten av byarnas hushåll inte har TV så vet jag inte hur långt informationen och rekommendationerna når men det verkar som att barnen och åsnorna blir färre och bilarna blir fler.

Mzungo Mzungo!

”Look! Look! It’s mzungos! Mzungo mzungo!”

”Your skin is so soft, mine looks like dirt.”

”In your country the children understand, but here the children behaves like monkeys.”

”I’m very proud to have mzungos in my matatu!”

I höstas hade vi en volontärförberedande kurs på Mullsjö folkhögskola med Peaceworks som är den organisation jag reser genom. Då visade dem oss den här bilden från boken ”Tintin i Kongo”. Då reflekterade jag inte så mycket över vad den berättade men nu har jag insett hur bra den stämmer in på verkligheten. En verklighet där kenyanerna själva målar upp den bild som Tintin visar. Där dem är ovärdiga och vi vita är värda så mycket.

Här i byn är dem inte vana vid vita. Senaste gången en vit var i byn var för 5 år sedan då en volontär från Danmark var här i ett år. De som inte bodde här då eller var för små för att minnas henne har aldrig haft någon kontakt med en vit. Därför väcker vi ganska mycket uppståndelse när vi är här. Det första citatet i början av inlägget är något vi får höra nästan varje dag. Framförallt när vi går in till byn får vi detta ropat efter oss. ”Mzungo” betyder viting på kiswahili och har blivit mitt nya namn. I början tyckte jag att det var ganska kul, skämtade om det och kallade mig själv för mzungo men med tiden ogillar jag det bara mer och mer. Det är ett konstant samtal om hudfärg här där jag, oförtjänt, blir behandlad som en prinsessa. 

Första dagen i skolan gick jag och Emil runt i alla klasser och presenterade oss. I varje klass skämtade rektorn om att eleverna borde gå fram och känna på vår hud och sa åt barnen att berätta för alla att det var mzungos i byn. Vi skrattade åt det då men i själva verket är det vår vardag nu. Varje dag kommer det fram barn och vuxna och frågar om dem får känna på min hud eller mitt hår. Ibland har det till och med kommit elever från andra skolor och bett om att få träffa mzungosarna. Det är en väldigt konstig situation att vara i. Folk har kommit fram och tackat mig för att mina förfäder tog kristendomen till byn vilket är en komplimang jag inte kan ta emot då jag inte har någonting alls att göra med att byn numera är kristen. Vad jag än gör så kan jag aldrig göra fel för på något sätt sätter dem mig över sig själva i varje situation. 

Här i Kenya bryr jag mig inte om mitt utseende, jag går osminkad, ofta lite svettig och med slitet hår, ändå har jag aldrig i mitt liv fått så mycket komplimanger som nu. Tjejerna i skolan pillar så mycket i mitt hår att det känns som dem dragit av de flesta hårstråna och folk har klappat så mycket på min arm och berömt min mjuka hy så många gånger att jag inte kan räkna dem. Det är självklart kul med komplimanger men varje komplimang som levereras till mig följs av kritik mot personen själv. Det känns som att hela byn har ett självförakt där dem sätter sig själva i en offerposition. Många av eleverna, framförallt tjejerna i de äldre klasserna, är väldigt självkritiska. De säger ofta att deras hud ser ut som smuts, att dem ser ut som apor och att vi vita är så mycket vackrare än dem. Det är fruktansvärt att höra och se hur de behandlar sig själva. Om det är något jag vill ge dem så är det kärlek och komplimanger! Människorna här är så fina och vänliga och ger mig så mycket så de förtjänar kärlek och beröm tillbaka. Fokuset på hudfärgen är verkligen en kulturkrock som jag inte alls var förberedd på och den som är svårast att anpassa sig till. Jag hoppas att vår vistelse här kommer få folk här att inse att någons kunskap eller snygghet inte sitter i hudfärgen. 

Barfotabarnen fick skor!

 En NGO (Non Governmental Organisation) från Kisumu har skänkt skor till alla lärare och elever på skolan. En fantastisk gärning! Innan har majoriteten av barnen gått barfota eller i slitna skor. När eleverna skulle hämta ut sina skor frågade jag vilken skostorlek de hade för att underlätta letandet efter det rätta paret. Majoriteten av barnen visste inte om sin storlek och för många var detta första gången de hade på sig riktiga skor. Skorna är inte av bästa kvalité och jag tror att de paret jag fick kommer vara helt utslitna när jag kommer hem till Sverige. Men skor är ändå många gånger bättre än att gå barfota, och barnen är lyckliga!

In Africa we eat A LOT!

Här i Kenya äter dem mycket. Mycket är nästan en underdrift då portionerna är så enorma att jag fortfarande efter 6 veckor förvånas över hur dem kan trycka i sig så mycket! Kenya kan inte direkt skryta om en fantastisk matkultur för maten är ganska enformig och vi äter ungefär samma mat varje dag, men jag har lärt mig att älska den trots allt!

Detta är basfödan i mitt nya land. Det är ugali, även kallat obokima, och för oss är det majsgröt. Det är majsmjöl, wimpi, kokat med vatten. I början hade jag lite svårt för det men nu tycker jag att det är jättegott. Man tar en klump ugali i handen och formar den till en skål och fångar upp tillbehören med den. Efter att äta med händerna varje dag känns det jättekonstigt de få gånger jag fått bestick. Händerna är ju väldigt användbara. Här säger dem att hemligheten bakom att kenyanerna är så duktiga löpare ligger i att dem äter så mycket ugali. Så nu hoppas jag på att kunna konkurera ut Usain Bolt efter den här ugaliresan!

Till ugalin äter man ofta sukimawiki. Det är blad som man kokar till en grön röra. Det finns hur många olika sorters växter som helst att göra den här blandningen på och alla smakar olika, men majoriteten är väldigt goda. Min favorit är vitkålsröran! Det är vitkål, morötter, tomat, rödlök, vitlök och lite sukimawiki blandat i en saftig röra. Det är SÅ gott!

Sweet Banana. Superliten banan som smakar godis!

Bananträd utanför mitt fönster.

För några veckor sen var bananerna från vår gård mogna. Då gällde det att vara snabb! Under en vecka åt vi bananer konstant! Bananer till frukost, kokt bananmos till lunch, bananmos med chapati till middag och sweet bananas till efterrätt. Jag mådde nästan illa av bananmängden! Men i slutet av veckan var bananerna övermogna och gavs bort till djuren och sen dess har jag inte ätit en enda banan i mitt hem. Här äter man verkligen efter vad trädgården erbjuder.

Detta är chapati som jag älskar! Det tar himla lång tid att steka alla chapatisarna men det är värt väntan i det lilla köket för det är så mumsigt!

Färskpressad passionsfruktsjuice!

Frukterna i Kenya är som att äta en bit av himmelen. Allt är så färskt, söt och gott! Mina favoriter är ananas, pawpaw, vattenmelon och mango. Det är lycka!