Elefantbebisar, giraffer och bra grejer!

Igår åkte jag, Emil och Caisa ut på en heldag med turistande! Emil står för de fina bilderna!

Vi började dagen på David Sheldrick wildlife trust som är ett elefantbarnhem för föräldralösa elefanter. De här små tossarna har förlorat sina mammor på savannen och blir då omhändertagna här. Hemmet tar emot elefanter upp till 3 års ålder och de får stanna upp till 3 år. Elefanterna sover i små stalliknande hus där det också finns lite sängar med madrass där elefantskötarna sover. Himla fint!

Detta var den minsta elefanten som var så söt att jag smälte.

Efter en stund kom de äldre elefanterna ut och dem var mycket större än de små trots att det bara skilde något år mellan dem. En elefant var så van och cool att han matade sig själv utan någon skötare. Vuxenpoäng!

Efter besöket hos elefanterna åkte vi vidare till AFEW giraffe centre som är en liten giraffpark! Här fick man mata och klappa på några giraffer. Det var ganska många giraffer ute på fältet och de 2 som var framme hos oss hette Ibrahim och Brian. Jag hängde mest med Ibrahim som hade en lång, blå tunga och var jättelång!

 Ibrahim!

Vi avslutade dagen med ett besök på Nairobi National Museum. Ett bra museum värt att besöka med fina foton, coola djur och bra berättelser!

Jag och Caisa utanför museet.

Jag var i Nairobi för 3 år sedan med mamma och pappa för att besöka min morbror med familj som bodde här då. Därför har jag besökt alla de här platserna förut så för mig var det ett återbesök. Men det var himla roligt att se igen och göra om. Blev ju nya elefanter, nya giraffer och nya intryck även för mig. Bra dag!

Ensamdag < Kompisdag

Emil är min resekompis och i fredags kom hans flickvän Caisa hit. Det är jättekul att få hänga med henne och att få uppdateras med skvaller från folkis! Idag åkte Emil och Caisa på safari i Nairobi National Park, eftersom jag var på safari sist jag var i Kenya skippade jag det denna gången och hade istället en ensamdag i Nairobi. Men det bästa med Nairobi, och det bästa med att vara jag, är att ensamdagar aldrig blir ensamma!

Jag började förmiddagen med att gå ut i stadsdelen Westlands som vi bor i här i Nairobi, eftersom jag ville vara lite "spännande" och "exotisk" så gick jag helt motsatt håll än dit jag skulle mest för att få se något nytt. Det var mysigt att gå runt i förmiddagssolen och kolla på hus och människor. En bra promenad! Sen hamnade jag på ett köpcenter i området där jag kollade kläder och bara njöt av att gå i riktiga affärer med prislappar! Sen gick jag till Java House som är mitt lilla favvoställe. Där åt jag den godaste salladen någonsin tror jag! På Java House fick jag 2 nya vänner. Eftersom det inte var så mycket kunder en söndag men mycket personal så var min servitör lite uttråkad och började prata med mig länge när jag skulle beställa, då jag är en människa som gillar att prata så blev det ett långt samtal så till sist satte han sig vid mitt bord så lunchade vi ihop. Han hette Steve och lärde mig lite nya ord på Kiswahili och jag lärde honom hur instagram fungerade. Han lovade att göra den godaste kaffen till mig och han lyckades! När kunderna blev flera stack Steve iväg men då kom Caroline från USA fram. Jag satt vid ett bord som hade ett eluttag och hon behövde ladda så hon frågade om hon kunde sitta med mig. Jag som var i full gång med att mingla med folk blev överlycklig! Så då drack jag kaffe med Caroline och pratade om jobbiga skolarbeten. Hon var go!

Efter en himla fin lunch gick jag ut på gatorna och blev inropad till en matatu som skulle in till Nairobis centrum. Jag fick sitta framme bredvid chauffören som hade varit "tour guide" för några svenskar förra veckan så han kunde lite, lite svenska. Eftersom jag var överspeedad av att socialisera mig pratade jag non-stop med honom. Han var dock inte riktigt lika hypad så samtalet blev ganska monotont. Men han släppte av mig i centrum iallafall och jag fick betala motsvarande 1 kr för resan. Bra grej! Inne i Nairobi gick jag en stund på gatorna när en kille började gå med mig och började prata. Han pluggade på Nairobis universitet till läkare och hade svenska utbytesstudenter i sin klass så även han kunde några ord på svenska! Hans mamma kom från Kisii där vi har varit under volontärperioden. Det blev ett väldigt roligt möte eftersom jag kunde några meningar på hans stamspråk ekegusii och han kunde några meningar på mitt stamspråk svenska! Han gav mig också dagens komplimang: "You are the friendliest and most talkative Swede I've ever met!" Tackar! Jag ville se Jamiamoskén så han visade mig vägen dit. Märkte dock att jag är en väldigt naiv tjej då jag gav iväg min väska med pengar och pass i till denna nyfunna vän och bad honom hålla medan jag skulle ta kort. Kom på i efterhand att det kanske inte var det bästa man kan göra… Men jag fick tillbaka den så Hakuna Matata! Tyvärr fick jag inte gå in i moskén eftersom jag inte hade någon slöja att täcka håret med, men jag ska försöka en annan dag. Den var iallafall himla fin med guld-och silverdetaljer överallt. Sen lämnade jag min nya vän och gick in på City Market som är en marknad med massor av prylar. Tyvärr var det nästan inga där eftersom det var söndag så jag var den enda kunden som alla ville ha. Blev sliten lite överallt så jag ljög ihop att jag inte hade några kontanter och att jag skulle gå och ta ut pengar och sen komma tillbaka så till sist kunde jag lämna dem. Det blev så svettigt med alla försäljare på marknaden så jag fick unna mig en liten blåbärsmilkshake i solen. Värt! Sen gick jag gata upp och gata ner i Nairobi och tittade på allt och alla. Gick in i en liten souvenir-shop som hette "Just Looking". Butiksägaren berättade för mig att den hette så eftersom han var så van vid att alla turister alltid ropar "Just looking" direkt när de går in bland souvenirerna för att slippa försäljarna. Fantastiskt namn på affär ju! Han var en himla bra och snäll försäljare och lyckades utan problem få mig att köpa 2 små fina presenter som 2 små fina vänner i Sverige ska få.

Men efter att jag kollat på ganska mycket blev jag trött och ville åka hem. Jag frågade en kvinna om vägen till bussarna så hon skickade genast efter en kille som skulle visa mig vägen. Och vips, blev det ännu en vän! Så träffade jag Samuel som kommer norr om Nairobi och bjöd hem mig till att bo med hans familj där nästa gång jag kommer till Kenya. Känns bra att ha ytterligare ett gratis boende inför nästa resa. Efter en liten promenad kom jag till bussarna där jag av en slump mötte upp Emil och Caisa så vi åkte tillsammans tillbaka till Westlands.

När vi kom hem fick jag vila en liten stund efter alla nya bekantskaper men fick sen ta mig samman och ta tag i mitt liv, eller rättare sagt min kropp. Livet i byn har inneburit mycket mat som alla vill bjuda en på, typ enbart kolhydrater, och förutom några fjuttiga armhävningar i mitt sovrum har det varit 0 träning. Därför är min kropp och mitt självförtroende på botten och behövde ryckas upp. Så jag klämde på de oanvända löparskorna och sprang ut på gatorna. De första 2 minuterna gick känslorna så här: "Åh, himmel vad härligt det är att springa, jag känner mig fri, duktig och lycklig! Löpning är livet!!" De resterande 23 minuterna gick känslorna så här: "Åh, jag hatar att springa. Åh, jag orkar inte. Åh, jag vill inte. Åh, dumma kropp. Åh, varför springer jag när jag nästan är på ekvatorn!? Varför springer jag i rusningstrafiken!? Åh!!" Det var alltså ett hyfsat kämpigt träningspass. När jag sprungit ett tag och velat lägga mig ner mitt på motorvägen så bytte jag den ansträngda löpningen till en powerwalk, eller kanske snarare bara en walk, och så mötte jag dagens sista nya bekantskap! Då kom en medelålders man gående som var ungefär lika svettig och andfådd som jag och vi började prata. Han var från Tyskland och bodde här med fru och barn och jobbade på ett företag. Eftersom både han och jag flämtade till av utmattning mellan varje stavelse fattade jag inte alls vad det var för företag och jag tror inte han fattade så mycket av mig heller. Men han var trevlig så vi sällskapade tills han bestämde sig för att börja jogga igen och sprang ifrån mig lagom nog till att jag upptäckte att jag var precis utanför vårt hotell. Timing! På hotellet duschade jag och det var helt underbart! Stod och log i duschen och var bara så otroligt tacksam. Främst tacksam över att äntligen få duscha men också tacksam över en spännande, oplanerad dag men så himla många nyfunna vänner!

Min ensamdag blev alltså långt ifrån ensam och en oplanerad dag blev ganska påhittig och välfylld ändå!

Att vara elev på Ensakia Primary

Skolan här i Kenya är himla annorlunda från hur vi har det i Sverige. Nästan varje dag förvånades jag över något nytt som hittades på i skolan vi jobbade på. Man börjar skolan när man är 3 år (ungefär) och då börjar man Baby Class, sedan blir det Nursery och sen Pre Unit som är Preparatory school. De tre åren kan jämföras lite med våra dagis, bara att här sitter dem i skolbänkar och får hemläxor istället för att leka med klossar… När man är klar med Pre Unit är det dags för Primary school där man går från Standard 1 till standard 8. När de är klara med standard 8 får de hoppas på att bli antagna till en bra Secondary school som inte är allt för dyr (alla är allt för dyra) och där går dem 4 år. Men jag var aldrig på någon Secondary school här i Kenya så jag kan bara berätta om Primary school. Så här kommer min syn på det!

Ensakia Primary School var en fantastisk skola att jobba på och jag trivdes himla bra, men jag är glad att jag själv inte gick där som elev. Här i byn tillhör man stammen Gusii och då talar man stamspråket Ekegusii. I Kenya finns det hur många stamspråk som helst så därför har man bestämt att man behöver 2 officiella språk som används i officiella sammanhang som alla kan förstå, Engelska och Kiswahili. Det är ju himla bra med gemensamma språk men det skapar stora problem för eleverna. I Baby Class, Nursery och Pre Unit får barnen prata Ekegusii, dem kan ju faktiskt inget annat språk, men varje dag har de lektioner i Kiswahili. Visst är 3-åringar väldigt snabblärda men att ha glosläxor i ett främmande språk i den åldern känns lite småjobbigt ändå… När de kommit upp till Primary school vid ungefär 6 års ålder är det förbjudet att tala Ekegusii, deras vardagsspråk får inte längre användas överhuvudtaget. Jag har tillochmed hört lärare skrika "Ekegusii must die!" till elever som brutit mot regeln. Från och med 1:an är alltså all undervisning på ett nytt språk som de annars inte använder. Detta gör att många elever får det svårt när de går från Pre Unit till Standard 1. I 1:an, 2:an och 3:an är undervisningen på Kiswahili förutom engelskalektionerna. När de börjar 4:an däremot ändras det så all undervisning är på engelska förutom Kiswahililektionerna. Tänk dig att du nu ska lära dig termer i biologin på ett helt nytt språk, det är inte konstigt att så många måste gå om just 4:an i det här landet.

På Ensakia Primary school är det 52 elever i Standard 3 i ett litet klassrum med ungefär 4 elever på samma bänk. Man kan liksom inte ens se alla elever för dem är så många! Jag har inte varit så mycket i 3:an just för att dem inte kan engelska så bra. Jag har haft några få engelskalektioner med dem men då har deras klasslärare fått vara med och översätta vissa ord eller meningar när de inte förstår. De är duktiga elever men när jag rättar deras engelskaböcker blir jag bara ledsen av att veta att dem, om lite mer än ett halvår ska ha all undervisning på detta svåra språk. Jag tror inte att alla 52 elever kommer klara det. 

I ett land med över 40 olika stamspråk förstår jag att de behöver officiella språk att kunna använda över gränserna. Det är jättebra att eleverna blir bra i Kiswahili och Engelska för så fort de rör sig utanför området Kisii Highlands är det ingen som förstår Ekegusii längre. Det är viktigt med bra engelskakunskaper överlag. Men tänk er själva att vara 6 år och precis ha fått flytta från småbarnsklasserna till de stora barnen som finns i de stora klassrummen i Primary. Jag tror att många är nervösa när de får flytta till skolbänkarna och börja första klass. Så börjar läraren prata Kiswahili och du som elev förväntas göra alla uppgifter och svara på alla frågor på Kiswahili, ett språk du aldrig pratar annars. Det gäller att lära sig fort minsann…

Matatu

Att ta sig fram i Kenya är ett äventyr i sig. Här åker man matatu. Jag frågade Emil hur han skulle beskriva en matatufärd men han sa bara: "Det går inte, man måste åka hit och uppleva det själv!". Jag tycker definitivt att ni ska följa hans råd men jag ska ändå försöka beskriva hur det går till. 

När vi vill åka någonstans går vi till vägen, det är den enda asfalterade vägen i området så den är lätt att hitta. Där behöver man inte vänta länge innan en matatu tvärbromsar framför en. I Emils turistbok om Kenya står det att Matatu är en minibuss som max får ta in 14 passagerare och att alla måste använda säkerhetsbälte. Jag skrattade högt när jag läste det för det är så långt ifrån verkligheten man kan komma! Säkerhetsbälten har jag aldrig sett och i matatun trycker dem in minst 20 pers och den räknas inte som full förrän 4 pers hänger utanför. Här får man räkna med en höna i knät och att dela säte med 3 andra. Men inte oss emot. Man får så många nya vänner på köpet!

Så fort matatun stannar för att släppa av eller plocka på folk så omringas den av kvinnor som vill sälja saker. Då kan man köpa ananasklubba, detta mästerverk! En ananasbit på pinne helt enkelt. Så gott! Bästa var när en kvinna ville sälja sweet bananas till oss för 100 euro. Då skrattade hela matatun så hela bilen nästan föll ihop.

En rolig lek är att hitta dem bästa matatu-namnen. Här heter matatusarna nämligen alla möjliga grejer. Det vanligaste är budskap som: "God is awesome", "Jesus is King", "Trust in the Lord" eller de lite mer hotfulla med "The judgement day is coming". Sen kommer vi till de religiösa budskapen som "Manchester United is awesome", "Ronaldo is King" eller bara "Shakira". Bästa matatun är den som kör mellan små byar här i västra Kenyas landsbygd som heter "Nairobi-Barcelona". Matatu är hatkärlek men definitivt ett äventyr!

Fiskarens son

Jag är här i Kenya med Emil. Vi går i samma klass på folkhögskolan och folkis-livet är bra för en vänskap men jag kan lova er att om man vill lära känna någon på riktigt ska flytta ut till den kenyanska landsbygden tillsammans! Emil kommer från Vinön som ligger i sjön Hjälmaren vid staden Örebro i landskapet Närke. Jag har ingen aning om var varken Vinön, Hjälmaren, Örebro eller Närke ligger men enligt Emil är det en bra plats. En upptäckt hos mig själv här är att jag kan Kenyas geografi mycket, mycket bättre än Sverige. Men Emil kör geografilektioner med mig då och då och nu har jag lärt mig att Örebro inte ligger strax öster om Göteborg iallafall. Emil gillar att prata om Vinön, sin familj, hans flickvän Caisa, om lumpen och så tycker han jättemycket om nån snubbe som levde på 1800-talet som tydligen ska vara den mest spännande personen som någonsin levt! Jag får lära mig massa nya saker av Emil vilket är väldigt bra och kul. 

När man umgås varje dag som jag och Emil får man se många sidor av varandra. Emil får stå ut med mitt konstanta sötsug, min extremt dåliga balans och mina dumma frågor. För ett tag sedan var jag extremt trött och tjurig och inte den roligaste personen att hänga med, men Emil lyckades knäcka min kod. Den långa promenaden mellan centrum och våra hem började dåligt då jag var svettig, trött, sur och hungrig. Emil bar min kasse, matade mig ständigt med kakor, såg till att jag inte trillade och fick mig att tänka på annat genom att låta mig prata om push-up-bh:ar halva vägen. Genialiskt för när vi närmade oss hemma var jag på jättegott humör! Han kan han! Jag får skratta åt Emils engelska som ofta är klockren. Ett bra exempel är att han gärna säger till kenyanerna ”We have a lot of semen in Sweden.” när han menar att vi har mycket lax (salmon)... Åh, det skapar många fnissattacker och ett diskret försök av mig att få till rätt budskap. Jag och Emil kan prata länge om våra favoritställningar, och nu får ni inte missförstå, detta handlar enbart om vilken ställning som är bäst när man ska pricka rätt på utedasset. Utedass överlag är ett ganska vanligt samtalsämne för oss. Gott att vi kan slappna av iallafall! 

När vi åker till Nairobi i slutet av mars ska vi möta upp Emils flickvän Caisa på flygplatsen. Caisa går också på Mullsjö folkhögskola och är superduperduktig på att måla. Det ska bli jättekul att få hänga med henne de sista veckorna i Kenya och jag hoppas på en stor leverans av svenskt godis! 

Älskade Mullis

Bild: Mullsjö Folkhögskola

Jag vandrar runt här i Kenya tack vare min utbildning på Mullsjö folkhögskola. Där läser jag Volontärlinjen Global under ett år och tjena, jag älskar det! När jag sökte linjen gjorde jag det enbart för resan, jag var till och med opepp på en termin på skolan och önskade att jag kunde åka iväg direkt. Men det tog inte lång tid innan jag insåg vilken fantastisk plats folkhögskolan är. När jag skulle åka till Kenya i början av året önskade jag att jag kunde stanna på folkis lite längre, eller ännu bättre- att folkis skulle flytta ner med mig. Även om jag trivs superbra i Kenya är jag redan nu taggad på att få komma tillbaka till Mullsjö och alla mina favoriter till människor som jag kommer få umgås med då!

Under hösten har jag gått med en underbar liten klass på 7 personer. Jag och Emil är i här i Kenya, Rebecka, Hanna och Martin är i Sydafrika och Emmy och Linda är i Swaziland. Det är en rolig klass full av drivna, roliga och spännande personer. Jag trivs så bra med dessa änglar! Gerd är vår klasslärare och extramamma och henne tycker vi alla väldigt mycket om. Under hösten har vi läst kurser som; Mänskliga rättigheter, milleniemålen, FN:arbeten, flyktingpolitik, globalisering, klimat, handel, världshistoria, psykologi och hållbar utveckling. Jag har lärt mig så mycket om världen under den här korta tiden och det har bara ökat mitt intresse för att jobba med globala frågor. Nu hoppas jag att FN anställer mig inom kort!

Jag är volontär i Kenya via fredsorganisationen Peaceworks. När PW är hos oss på Mullsjö är det högt tempo men jättekul! Vi har haft två kurser med dem under hösten, DRIV som handlar om att driva projekt, jobba i grupp osv samt en volontärförberedande kurs om kulturkrockar, icke-vålds principer m.m. Båda kurserna har väldigt givande men framförallt roliga!

Jag trodde inte att folkislivet var något för mig och var väldigt skeptisk mot det innan jag började. Jag tänkte att det skulle vara för töntigt eller för flummigt för mig, vilket ju man förstår att jag tänkte med tanke på hur cool och seriös jag är... Men folkislivet visade sig passa mig utmärkt. Jag trivs så bra med att bo på skolan, att umgås med massa olika människor med olika intressen, kunskaper, erfarenheter och bakgrund och från många platser i landet. Här tror jag verkligen att jag har samlat på mig vänner för livet. 

Bild: Mullsjö folkhögskola

Kolla in mina klasskompisars bloggar:

Rebecka och Hanna i Sydafrika: http://sydafrikabrev.blogg.se

Emmy och Linda i Swaziland: http://livinginswaziland.blogg.se

Martin i Sydafrika: http://martinlilja.wordpress.com

www.mullsjofolkhogskola.nu

www.peaceworks.se

TV, åsnor och barn

Varje dag när jag kollar på nyheterna ser jag vilka stora framsteg det här landet gör. Fler och fler kommer ut ur fattigdom, får utbildning och tack vare internets igång blir landet mer öppet för förändringar och nya idéer. Men nyheterna och TV-utbudet från centrala Nairobi är långt ifrån verkligheten i vår lilla by. Men media kan ändå nå hit och göra skillnad. De lokala nyheterna uppmanar sina invånare att inte skaffa mer än 3 barn eftersom det, enligt dem, är mycket enklare och billigare att sköta än standardsnittet som nu ligger på 9 barn per kvinna. Jag kan hålla med om att 3 barn låter lite lugnare än 9 faktiskt... Nu går det också en reklam där dem rekommenderar att man ska sälja sina åsnor och köpa en bil istället då bilen är effektivare, snabbare och kan bära mer än en åsna. Eftersom majoriteten av byarnas hushåll inte har TV så vet jag inte hur långt informationen och rekommendationerna når men det verkar som att barnen och åsnorna blir färre och bilarna blir fler.